Världen runt honom rörde sig inte längre.

Bara vinden.

Svag.

Som om den inte ville störa.

Han tog ett steg.

Sedan ett till.

Blicken lämnade inte det som låg framför honom.

Tyget i hans hand skakade lätt.

Han behövde inte säga något.

Tyget i hans hand berättade redan allt.

Långsamt sjönk han ner på knä.

Tiden fanns inte längre.

Bara detta.

Han lade försiktigt ner tyget.

Lät handen vila kvar en stund.

Som om han fortfarande kunde nå honom.

Sedan slöt han ögonen.

Inte länge.

Bara ett kort, kort ögonblick.

När han reste sig igen var något annorlunda.

Sorgen fanns kvar.

Men den tyngde inte längre.

Den höll honom uppe.

Odin tog stenen ur sin påse.

Den han burit med sig hela vägen.

Han såg sig omkring.

Alla dessa liv.

Alla dessa slut.

Långsamt lade han stenen på marken.

Bland de andra.

Som ett tecken att någon hade varit där.

Att någon mindes.

Vinden tog i lite.

Drog genom borgen.

Något rörde sig vid hans fötter.

Blänkte till.

Odin såg ner.

En kolsvart fjäder låg på marken.

Han böjde sig ner och plockade upp den.

Fingrarna slöt sig försiktigt kring den.

Odin såg upp.

Korpen syntes inte längre.

Inte på murarna.

Inte i skyn.

Himlen låg helt öppen över honom.

Oändlig.

Som om något hade lämnat.

Och inte skulle återvända.

Som om någons uppdrag på jorden var slut.

Han stod kvar en stund. Sedan vände han sig om.

Vägen låg där igen.

Inte samma väg som förut. Men hans.

För första gången behövde han inte följa någon längre.

Bakom honom låg borgen.

Framför honom låg livet.

Och däremellan följde minnet av dem som aldrig fick rida hem igen.