Den svarta korpen satt som alltid på nocken och spanade.

Den hade suttit där längre än någon kunde minnas. Svart som natten, med ögon som verkade se mer än andra.

I tystnad följde den pojken. Odin.

Den senaste tiden hade den kommit närmare. Som om den visste något.

Och det gjorde den kanske.

För något var på gång.

Eldar hade setts i söder. Inte enstaka. Flera.

Oroligt flammande med rökpelare som steg högre än någon kunde minnas.

Män talade tystare än vanligt. Allvarsamma blickar möttes och vändes bort.

På kvällarna låstes djuren in tidigare än förr.

Som om något ... eller någon ... kunde komma i mörkret.

En morgon vaknade Odin innan elden hunnit falna.

Han väntade på det välbekanta ljudet av brodern ute vid hästen.

Men allt var tyst.

Brodern var inte där.

Hästen var borta.

Ingen hade sett honom ge sig av.

Ingen hade hört något. 

Ingen nämnde hans namn högt, men något i luften hade förändrats.

Alla kände det.

Korpen rörde sig inte.

Men dess ögon glimmade till.

Den visste.