När gryningen kom hade tystnaden bytts mot lågmälda röster.

Männen stod samlade utanför långhuset. 

Ingen sa något om mod.

Bara att någon måste rida innan gryningen.

Männen såg på varandra.

Sedan på pojken.

Odin var inte den de brukade välja.

Inte det självklara valet.

Inte den som red först.

Men ibland är det den ingen lägger märke till som tar sig längst.

De valde honom för att ingen skulle misstänka något.

Och Odin visste det.

Hans mor sa inget.

Men i hennes ögon syntes all den rädsla som bara en mor kan bära.

Hon knöt manteln tätare kring honom, som om hon kunde överföra det lilla mod hon hade kvar.

Sedan lät hon handen vila kvar ett ögonblick. 

Ingen nämnde brodern.

Men det var därför han skulle rida.

Längre än någonsin förut.

Utanför väntade hästen.

Orolig och frustande, som om den också kände av något.

Korpen satt där igen.

Närmare nu.

Den följde varje rörelse.

Odin tog ett steg ut i kylan.

Luften var stilla.

För stilla.

Han sparkade till en sten.

Den rullade bestämt framåt.

Han plockade upp den, kände tyngden i handen och lade den i skinnpåsen han fått med sig.

Något hemifrån.

Något att hålla fast vid.

"Söderut", hade de sagt.

Inget mer.

Han visste inte vad som väntade.

Bara att något redan hade börjat.

Han svingade sig upp på hästen och såg ut över de månbelysta vidderna.

Han tvekade.

Då hördes ett kraxande från ovan.

Odin såg upp.

Korpen lyfte och flög rakt mot söder.

Odin följde efter ...