Vägen öppnade sig och landskapet låg stilla i det bleka gryningsljuset.

Odin red vidare.

Snabbare nu.

Spåren fanns kvar.

Men de var inte ensamma längre.

Nya avtryck korsade vägen.

Djupare.

Tyngre.

Fler hästar.

Odin saktade av.

Lät blicken vandra mellan märkena i marken.

De kom från olika håll.

Men fortsatte alla i samma riktning.

Då såg han den.

Murarna reste sig ur den tidiga morgondimman.

Tysta. Väldiga. Obevekliga.

Den stora borgen.

Skulle han dit?

Och framför allt, vågade han?

Hästen kände av oron och tvekade.

Odin såg sig omkring.

Det var ljusare nu.

Om någon visste vad som hänt kanske svaret fanns där inne. 

Remsan av tyg låg fortfarande i hans hand.

Han slöt fingrarna hårdare kring den.

Och styrde hästen mot murarna.

Murarna reste sig tysta framför honom.

Höga.

Orörliga.

Som om de sett mer än de borde.

Portöppningen stod mörk.

Ingen höll vakt.

Odin gled av hästen och ledde den försiktigt in.

Ljudet av hovarna förändrades mot sten.

Ekon som inte riktigt dog ut.

Han stannade.

Lyssnade.

Ett svagt ljud.

Någon var där.

Han såg gestalten först när den rörde sig.

En skugga längs muren.

"Du borde inte vara här."

Rösten var låg.

Nästan ursäktande, som om den inte fick höras.

Odin tog ett steg fram.

“Har du sett en ung ryttare? Några år äldre än jag.”

Gestalten svarade inte direkt.

Blicken föll på tyget i Odins hand.

"Du är för sent ute."

Orden slog hårt.

"Vad menar du?"

Mannen såg sig omkring.

Som om någon kunde lyssna.

Han öppnade munnen. Tvekade.

"Jag önskar att jag inte hade sett dem."

"De var här."

Han tystnade.

"Fler än du tror."

"Var tog de vägen?" frågade Odin.

Gestalten tvekade.

Sedan, nästan ohörbart:

"Söderut."

Han såg ner mot marken.

"En av dem tappade något här inne. Jag ropade."

Mannen svalde. Såg bort.

"Alla hörde det."

"Men ingen av dem vände sig om. Inte en enda."

Odin väntade.

"Den du söker..."

Mannen mötte hans blick.

"Han red sist."

"Han vände sig om."

Som om han visste att någon kanske såg honom för sista gången." 

"Vad såg han?"

Mannen svarade inte direkt.

"Mig."

Tystnaden dröjde kvar mellan dem.

"Han såg på mig som om han ville säga något."

"Och gjorde han det?"

Mannen skakade långsamt på huvudet.

"Nej, men jag har tänkt på den där blicken varje dag sedan dess."

Ett ljud längre in i borgen fick mannen att stelna till.

Han drog sig hastigt bakåt.

Försvann in i skuggorna.

Odin stod kvar.

Tystnaden föll tillbaka.

Tyget i hans hand kändes tyngre nu.

Det här var bara början.

Högt ovanför murarna satt korpen stilla.

Den hade följt honom hela vägen.

Och den lämnade honom inte nu.