Tystnaden föll tillbaka över borggården. 

Odin stod kvar en stund.

Lät blicken vila över den tomma platsen.

Han såg sin bror framför sig.

Kanske hade han stått just här.

Vad hade han tänkt?

Vad hade han känt?

Kanske hade han lagt handen mot samma mur.

Odin lät fingrarna vila mot stenen.

Den var kall.

Sträv.

För ett ögonblick tyckte han att något rörde sig svagt under handen.

Han drog snabbt undan fingrarna.

Stenen låg stilla.

Precis som förut.

Brodern brukade alltid skratta åt sådant.

"Stenar minns inget", brukade han säga.

Nu var Odin inte lika säker.

Han drog efter andan.

Sedan vände han sig om.

Hästen stod kvar där han lämnat den.

Den lyfte huvudet när Odin kom.

Orolig, men den vek inte undan.

Odin la handen mot hästens hals.

"Vi måste vidare," viskade han.

"Vi gör det tillsammans."

Han svingade sig upp på hästryggen.

Ingen tvekan den här gången.

Ut genom porten.

Ljuset hade förändrats.

Dagen var på väg.

Odin stannade hästen.

Han såg ut över vägen framför sig.

Det var då han upptäckte det.

Spåren var kvar.

Men de ledde inte bara framåt längre.

De vek av.

Bort från den öppna, vältrampade vägen.

Mot något annat.

Marken blev ojämn.

Träden växte tätare.

Nästan som om vägen inte var tänkt att följas.

Då hörde Odin det.

Ett lågmält kraxande.

Han lyfte blicken.

Där, på en sten längre fram, satt korpen alldeles stilla.

Den såg på honom.

Blicken fast och klar.

Sedan lyfte den.

Flög lågt över marken.

Inte bort.

Bara framåt.

In mellan stenarna.

Odin följde den med blicken.

Det här var ingen väg.

Ändå var det dit spåren ledde.

Han måste följa korpen.

Odin manade på hästen.

Tillsammans fortsatte de fram mot det som dolde sig bortom vägen.

Något väntade längre fram. 

Det kände han nu. 

Och han var på väg rakt mot det.