Borgen låg framför honom.

Stor och öppen, precis som den alltid gjort.

Men ingen rörde sig som människor brukar göra.

Odin saktade av.

Han hade sett den förut.

En plats där folk samlades.

Där man kunde söka skydd.

Men något var annorlunda nu.

Långsamma rörelser längs murarna.

Människor som stod stilla när de borde ha rört sig.

Blickar som följde honom innan han ens hunnit fram.

Hästen tvekade.

Inte av trötthet.

Av något annat.

Han satt av och ledde hästen genom öppningen.

Ingen hälsade.

Ingen stoppade honom.

Barn tryckte sig tätt intill vuxna.

Stora ögon.

Ingen grät.

Inte längre.

Men alla såg.

Spåren var synliga över hela marken.

Flera ryttare.

De hade varit här.

Och de hade stannat.

Men de var inte kvar.

Odin gick längre in.

Mitt i borgen var jorden uppbruten.

Upptrampad.

Den grova pålen stod kvar.

Runt den låg aska.

Brända örter.

Som om någon försökt göra något ogjort.

"Vi gjorde allt vi kunde." 

Rösten var låg.

Odin vände sig om.

En äldre man stod där.

"Men den här gången hjälpte det inte."

Odin svalde.

"Min bror..."

Mannens blick föll på tyget i hans hand.

Han nickade.

"Han var här … När de förde bort dem."

Ett barn snyftade till bakom en kvinna men tystades snabbt.

"Vilka?"

Mannen svarade inte direkt.

Han såg sig omkring.

Som om själva frågan var farlig.

"Vissa säger att gudarna vänt sig bort."

Han skakade svagt på huvudet.

"Andra säger att det inte längre är våra gudar som vakar över oss."

Ingen sa emot.

"Det var män", fortsatte han till slut.

"Men..."

Han tvekade.

"... de såg inte på oss som människor gör."

Odin såg ner på marken igen.

Spåren.

Ringen runt pålen.

Något hade hänt här.

Och det hade gått fort.

En kvinna klev fram.

Hon höll en liten amulett i ett läderband.

Räckte den till honom.

"Ta den."

Odin tog emot den.

Doften slog emot honom.

Bitter.

Jordig.

"För att hålla dig kvar i dig själv", viskade hon.

"Vi använde samma här."

Hon nickade mot askan.

"För att se klart."

Odin knöt amuletten kring halsen.

Kände tyngden mot bröstet.

Den äldre mannen såg på honom igen.

Den här gången annorlunda.

Odin kände det.

"Du rider vidare när mörkret faller."

Det var inte en fråga.

Odin nickade.

För första gången utan att tveka.

För första gången kände han att någon trodde på honom.

Att han var någon att räkna med.

Dagen gick långsamt.

Ingen gick nära mitten.

Ingen talade mer än nödvändigt.

När skymningen föll förändrades allt.

Himlen mörknade.

Och där ...

en ensam stjärna.

Klarare än de andra.

Aftonstjärnan.

Kvinnan mötte hans blick.

"Följ den."

"Den visar vägen de tog."

Odin såg en sista gång mot platsen i mitten.

Pålen.

Askan.

Spåren.

Sedan vände han sig om.

Hästen väntade.

Den här gången red han inte för att han måste.

Han red för att han valt det.