Mörkret föll snabbt.

Som om det väntat på honom.

Odin red med blicken fäst vid stjärnan.

Aftonstjärnan låg stilla.

Klar och ensam.

Marken förändrades under hovarna.

Hård.

Sedan lösare.

Hästen andades tyngre nu.

Men den stannade inte.

Inte han heller.

Vinden hade vänt.

Den bar med sig något.

En lukt.

Svag av rök.

Odin kände hur det drog till i bröstet.

Eldar i söder.

Samma som de sett förut.

Han red snabbare.

Då hörde han det.

Först trodde han att det var vinden.

Han red vidare.

Sedan hördes det igen.

Ett ljud bakom honom.

Dova slag från marken.

Som hovslag.

Odin stelnade till.

Han vände huvudet svagt.

Mörkret bakom honom var tomt.

Ändå tyckte han sig höra det igen.

Kanske var det bara ekot av hans egen häst.

Kanske något annat.

Sedan kom ljudet en tredje gång.

Och den här gången var han inte säker på att han ville veta varifrån det kom.

Odin svalde.

Han kände amuletten mot bröstet.

Doften av örterna steg upp.

Jord.

Något bittert.

Han höll blicken fäst vid stjärnan.

Bara stjärnan.

Något rörde sig i mörkret vid sidan av vägen.

För snabbt för att se.

För nära för att ignorera.

Odin blinkade.

När han såg dit igen fanns inget där.

Bara natt.

Bara skuggor.

Men känslan av att inte vara ensam lämnade honom inte.

Han tänkte på sin bror.

Om han också ridit här.

Om han också hört ljud i mörkret.

Om han också valt att fortsätta.

Broderns röst ekade i huvudet.

"Man lyssnar på det hästen lyssnar på."

Odin tryckte hälarna hårdare mot hästens sidor.

Hästen svarade direkt.

De red nu inte bort från något.

Utan rakt mot det.

Och någonstans där framme ...

väntade slutet.